Efter att Taz kom till vår flock så har mycket hänt. Qajsa och Diila som tidigare vart bra vänner blev plötsligt bittra fiender…
I augusti började det, tikarna slogs och båda två fick besöka veterinär flera gånger. Jag konstaterade då att dom inte skulle kunna vara tillsammans nåt mer, så jag försökte hålla dem isär.
Men som alltid när det inte ska hända så händer det, Diila tog sig ut en dag då jag hämtade Qajsa i hundgården… veterinär igen, men bara Diila den här gången.
Även jag åkte dit den gången, Diila skulle bita Qajsa men bet istället mig rakt över handleden. AJ! Hundar har fruktansvärt starka käkar och smärtan var intensiv. Så det blev penecilin för mig, dubbel dos i 10 dagar.
Måttet var rågat, så här kunde det inte fortsätta. Nästa gång är det kanske lilljägarn som hamnar emellan, och det skulle jag aldrig förlåta mig själv för. Diila blev den som drog det kortaste strået, främst för att hon var den som startade bråken.
Min sambo S har emellertid en vän i Dalarna som hon har kontakt med lite då och då, och nu var det så precis att hans föräldrar just mist sin tyskterrier i sjukdom bara nån månad innan detta. Frågan ställdes och de var väldigt intresserade av Diila.
Så nu i lördags när Diila både läkt ihop och löpt klart så hämtade de henne.
Att måsta göra sig av med en jaktkamrat/familjemedlem är aldrig lätt och visst känns det vemodigt, men jag vet att hon nu kommer få det jättebra i sin nya familj. Hon är nu ensam hund i hushållet och kommer främst att få jaga älg och rådjur, vilket hon kommer sköta gallant!
Så nu består flocken av jämthunden Qajsa, rysstövaren Taz och norrbottenspetsen Coda… och vi tvåbenta också såklart.
JonasJakt 